kajsa.me(lén)

Jag var inte helt fel ute, men kanske lite väl optimistisk ändå?
För det är inte bara en fysisk trötthet, utan ända in i själen.
Jag är som en urkramad disktrasa, vill bara lägga mig ner och grina för minsta lilla. Om jag kunde sova 18 timmar om dygnet vore det väl okej, men nu är det mer normala 8-9 timmar som gäller, även om jag försöker lägga mig även mitt på dan.

Matsuget fick mig också till slut, så addera även ångesten över att gå upp i vikt, se ut som en badboll i ansiktet, till håret, tröttheten och ovissheten. Yay me.
Inte ens världens underbaraste lägenhet hjälper till att hålla humöret uppe nu.
Visst har jag haft en och annan sån dag/natt med samma nedstämdhet, men nu är det många dagar i rad, oavsett om jag har sällskap eller inte, och jag vet inte hur jag ska komma ur det. Sova mer? Äta mer? (yeah, för det hjälper ju)

Jag gömmer mig i soffan med (ja, just det _onyttigheter_, tv-serier, ipad och broderi), för att fly mina egna tankar.

Vet inte hur mycket kortisonet har med det att göra, men om jag inte får skitont i huvudet nu så har jag tagit mitt sista kortison för denna gång (snälla?).

Systerbesök på G, så jag blir väl puffad ur de tankarna senare ikväll.

Dag 30/30: VNV Nation – Automatic – Control. Så det så, ktx bye Strålbehandlingen!

Detta var alltså i måndags, 2012-03-12. Det har varit bra timmar och delar av dagar sen dess, utan sömn vissa nätter, andra nätter har jag tvingat mig själv ligga still på sängen i 4 timmar och dåsat till nån gång. I natt fick jag kanske knappt 2+4, så i morse kändes det ganska bra. Lyckades komma iväg till jobbet på ett möte på morgonen, gjorde lite annat och lagom hem till lunch för att laga en rätt från Linas matkasse. Väldigt bra att bara börja läsa och göra, inte behöva tänka så mycket mer än att i alla fall försöka göra saker i rätt ordning. Det var nog vad jag behövde idag, riktig mat och känna att jag gjorde nåt.

Men jag gör ganska mycket hemma. Har ju fortfarande saker kvar att skruva ihop efter min IKEA-tur. Men sängen är målad, monterad och invigd. Fas ett av sängens skepnad i alla fall.
Rensat ur hela Expedithyllan (tuusen saker ligger och skräpar i köket nu och behöver hitta ny plats) och byggt lådor som fyller upp, sorterat ner garner, broderier, datorprylar etc i dem.
Packat upp de sista bokkartongerna, lite rensning i form av ”oj, de här borde jag försöka sälja”-kurslitteratur som tar plats. Försöker rensa och avyttra saker på Blocket/Loppis-grupper på Facebook, passar helt enkelt på. Men fifan vad kraft det tar, folk är så tjafsiga. Snart drar jag cancer-kortet på dem. Kom hit och köp eller håll käften!

Jag måste nog påminna mig om vad jag faktiskt presterar trots det här kaoset i huvudet och kroppen. För en halvtimme sen var det nattsvart, nu känns det lite mer ok.
Jag har släpat mig till jobbet i princip 4/5 dagar, gjort lite saker, ibland fått gå efter 1,5 timme ibland kunnat stanna lite längre.
I måndags efter jag kom hem från behandlingen bestämde jag mig för att denna ofrivillga rutin skulle bytas mot en ny bra. Årskort på badhuset och jag har varit där mån-tors. Inga underverk i sträckor direkt, jag tar det väldigt lugnt, 20 längder första dan, sen 10 (50m). Det viktigaste är att gå dit, jag kan ta mig dit stoppa ner huvudet i bassängen och sen åka hem. Men vi får se imorrn, för nu är jag, om inte nattsvart så ganska grå.

Det tar sjukt mycket mer än jag nånsin kunde ana, fysiskt och psykiskt. Det är jobbigt som i morse, när jag kommer till jobbet och i princip verkar normal, men kroknar direkt. Försöker göra saker men det klaffar liksom inte. Hjärnan löper gatlopp med idéer men… det blir sådär.
Jag skriver ner allt jag kommer på i en app på telefonen. Handla det, skicka den bilden till emelie (för det är lite snällt att faktiskt komma på att man inte ska whatsappa relativt oviktiga saker mitt i natten, jag är fan impad över mig själv som kom på den tanken!), testa det på jobbet, städa mikron på jobbet, sy X nångång, leta efter det här, rabattkupong på Y, beställ glasögon. Ta medicin, jag har fan lagt in enkom påminnelser för kortisonet men är nära att glömma ändå. I kalendern står det den 22:e bara 1 tablett på em, 6 dagar kvar tills jag får börja försöka trappa ner, trappa sakta ner mot noll mitten på april. Den stora tröttheten jag ser fram emot, och bävar för.

Medicinskt då? Shit who knows. Efter sista behandlingen fortsätter processen i huvudet 10 dar till, det är därför man inte börjar trappa ner kortisonet direkt efter. Väntar svar på min neurolog om det är kontroll om 3 eller 6 månader, bara för att veta vad man ska ställa in sig på. Det finns ingen anledning att kika på eländet nu, den kan till och med se större ut.
Så, det är tillbaka till den stora väntan, som efter OP, då jag inte visste om det öht skulle bli cellgifter eller inte.

Hår? Ja, lite mer har trillat, det är en lite vågig linje över bakhuvudet. Det störigaste är ju att nacken inte tappat hår, så där är jag svart. Ser så skumt ut. Och inte orkar jag raka heller. Får väl ställa mig och göra det nu bara för att få lite känsla av värdighet.
Fått en del hejarrop ang frisyren iaf, kollegor och nära vänner. Men jobbigt är det ändå, det är ju inte helt självvalt.
Sen informationen på sista läkarbesöket på strålningen… hey, kunde ni inte sagt det här lite tidigare? Placeringen av min tumör och de strålfält som används som ges är den styggaste varianten mot hårsäckarna. Det är inte säkert det kommer tillbaka, alls. Och huden är känslig som fan, inte utan mössa i solen… ever? Huden repar sig kanske på 10 år. WHAT?! Worst case alltihop, men hellre låga förväntningar i det fallet.

Jag är besviken. Arg. På att jag inte fick en realistisk bild och information från min neurolog och den onkolog jag träffade först. 30 dagar. Du kanske inte ens behöver vara sjukskriven. Först på strålningen började det bli tydligt, efter 1/1,5 vecka. När huvudvärken började komma, när jag fick öka kortisonet. När det blev servicedagar emellan. När jag INTE kunde somna alls. Och nu är det fortfarande speedat, men kroppen börjar protestera. Konflikten gör mig helt slut ikväll. Och jag vill inte sova fast kroppen skriker efter det. I princip alla dagar hittills har jag bara glidit med, njutit av att kunna fixa hemma, lallat runt, jobbat lite. Åkt iväg till Furulund och babblat konstant i ett drygt dygn (utom de där timmarna mitt i festen som min hjärna faktiskt lyssnade på kroppen och jag gömde mig i soffan, men sen var jag ju hyffsat partypigg igen :P ). Enda sättet att få tyst på mig på tåget hem visade sig vara att ta fram stickningen. Stackars mlemlan fram tills dess, å andra sidan, det kanske mest var underhållande?

Hjärntrött är vad onkologen kallade det. Lägg på lite hjärtetrötthet på det ikväll också. Nån dag måste få vara dålig? Men det är jobbigt när den börjar så bra och blir så tråkig på slutet. Kortslutning. Vill inte sova.

Vill inte att det ska kännas så här på söndag när jag ska få besök. Vill kunna gå på stickcafé imorrn. Smart drag att skippa AW idag i alla fall… rensade bland gamla tidningar istället. Sicket roligt liv man har! Men… de kommer kännas gott när stora (riktiga) tröttheten sätter in.

Det här ju inget jag kan hjälpa, det är bara att bita ihop och ta sig igenom, men det är fortfarande tungt för det känns som att jag sätter kollegor i klistret. Genom att inte kunna vara där, och genom att vara där ställa till med oreda för hjärnan inte fungerar. Rent logiskt vet jag att det inte är mitt fel, och för det mesta är det vad jag lyckas tänka, men jag är ju en ”duktig flicka” så det känns när det hettar till och jag sitter där och hör. Men jag kunde ju inte veta att det skulle bli så här. Jag försöker släppa det så fort jag känner så, för det kommer bita mig så hårt i röven annars om jag försöker rusa på. Jag pillar på det jag kan och som jag känner är roligt på jobbet just nu. Det får väl ta sin tid, jag kommer ju på sätt och vis jobba in det här över resten av livet. Det är ändå en relativ kort period och sjukskrivning. Även om jag fick förlängt till och med maj. Just nu svårt att se hur man skulle vara uppe på heltid då igen. Men det går nog.

Hjärntrött. Jag vet knappt vad jag skrivit. Och läsa igenom det igen kommer nog bara ge mera tårar. Jag funderar på om jag ska skita i duktigheten ikväll. Duktigheten hade tagit en insomningstablett, men jag tycker fan de gör mer skada än nytta. Utmattningsteknik funakr bättre. Som att åka bort och vara social, simma, cykla, greja hemma. Men fifan vad jag kommer må imorrn om jag inte är duktig nu. ÄH SKIT i det.

Positivt då? Jag hoppas det kommer ett paket med glasögon imorrn. Och så ytterligare ett om nån vecka. Min otur med glasögonbeställningen förra året, då bågarna hade tagit slut, och nu när jag till min förtjustning för typ bara några dar sen såg att de fanns i lager igen, bara för att när jag väl skulle beställa se att de var slut. En mycket bra vän to the rescue… och kollega till henne. Kundsupport <3. De tar bort dem från hemsidan om lagret understiger ett visst värde, så dessa lämnades ner i produktion direkt: ”Fixa!”.
Sen det fina i kråksången… rabattcheck på 600, men tydligen vart det så knasigt med min gamla beställning och så… där jag inte skulle fått utnyttja den gamla rabattchecken från förra året på 500 igen. Var tydligen väldigt svårt att löra, så jag fick de glasögonen för det jag hade betalt in redan då. +-0 på kontot alltså. Och en rabattcheck kvar. Så två par är på väg för det facila priset av 228+299. Och de är lite crazy för att vara mig, enligt kännare är de relativt neutrala. Vi får väl se! Kul oavsett. Att ha flyt med nånting.
Mer positivt finns det väl. Fundelerar på lösningar för odling, men negativt att höra ”Vi har inte bestämt oss för vad vi ska tillåta, vi återkommer v 13″. Well, jag kan väl börja konstruera och så får de gnälla…. hah. Men det behöver handlas en del ju. Jord och grejer. Känner mig lite handikappad på den fronten faktiskt.
Mer medicin = lättare peta i sig vitaminer. Knasigt, men den där vitaminburken kanske faktiskt kommer ta slut… borde göra mer saker med grönsaker istället, men jag är inte riktigt där.
Kortison och vikten… ja, jag har lallat runt på ungefär samma kilo sen jag satte igång med kortisonet. Igår kom jag till och med under mitt delmål jag satte för länge sen. Så jag vet inte vad det är jag gör, men om kroppen bundit massa vatten nu som sen försvinner, då har jag ju i praktiken gått ner i vikt. Är det för att jag inte kan sitta still, så jag får bort en del där, inte hinner för jag har så mycket saker jag försöker göra och tänka, eller är det så att jag faktiskt inte är sugen på mat? Den tesen går iofs åt helvete idag. Svart=äta. Funderar på att slänga ihop en kladdkaka t.ex. Eller ta fram den där BJ som jag redan ätit hälften av idag…. Ben and Jerrys. Farligt. Och inte rätt apple pie-variant, men det är i alla fall en variant! Det är nog dagen innan dagen EP i London, när det här brakade lös. Så det är ju lite fint att de fixar apple pie nu då. :)

Och den stoooora väntan är inledd. Funderade på om det gick att få till en abråvinkel och ta hem nya ipaden från .uk via vän, men jag gissar på att det nog blir svårt. Och det kommer nog bli så att det är lite leveranstid när den släpps i .se också…. .uk sa 2-3 veckor. Jag som gärna hade sett att ha den nu under sjukskrivningen. Får se till att kidnappa jobbets över helgen tror jag. Den är titulerad som ”Kajsas” tydligen, men den behöver ju finnas på plats för andra, så så mycket min är den inte. Ska bli skönt att ha en som verkligen är min. Även fast man logiskt sett kan se att den är rätt onödig. Men vet ni, det är min belöning, mitt plåster på såren för denna gång, så det är bara att härda ut tills den är här.

Har klurat en hel del senaste dagarna på hur vi lever, avseende shopping alltså. Har ju varit en del i stan och strosat i butiker, gjort idiotvändan på IKEA och så vidare. Det blir så tydligt om man kommer in i butikerna vid 10… och det är så tomt på folk. Behöver vi verkligen allt det här? Det är lockvaror och rabatter till höger och vänster. Kom och köp! Behöver det verkligen vara så många som jobbar i butik? Gör det här oss lyckliga verkligen?
Rent logiskt har jag i princip allt jag behöver. Jag har massa prylar. MASSOR. Jag hade en säng redan… jag har kläder, jag har mat i skåpen. Men ändå är man därute och kör ekorrhjulet utan tanke. Och med kortisonet nu, ja, det har blivit en hel del handlat, en del är nog rätt onödigt egentligen, men det gjorde mig glad just den stunden, och det kanske är OK när man är just där jag är. Men hur vill jag göra sen? Kommer jag orka hålla alla dessa idéer och detta kreativa tempo jag ändå på nåt sätt har, i huvudet även igenom den stora tröttheten? Eller blir det svart och lika slött och trött som det varit innan? Kommer jag falla tillbaka i ”vill ha och klappa på” men sen inte orka göra?
Jag kommer inte bara bli trött, jag kan till och med förvänta mig en släng av depression när kortisonrushen är över. Back to mediocre, back to grey.

Helvete, varför kan jag inte få tyst på mig själv?
Eloge till dig om du kom hit och fattar vad jag sagt. För jag gör det då inte.
När ska jag bli mig själv igen, eller, är det här jag?
Kan ju inte umgås med nya människor direkt, det kommer bli så konstigt sen. Samtidigt som jag verkligen vill umgås, om jag orkar. Det känns som jag missar sjukt mycket. Några människor som jag inte vill släppa, men som jag inte riktigt kan närma mig nu.

Nä, tysta sig med kladdkaksbak. Det är som med stickningen, full koncentration! :P

Dag 16: Koop – Waltz for Koop. Bilder idag igen. Kodord ‘lite för långt ner på lången’ betyder väl att saker där inne flyttat på sig på grund av att hjärnan svällt. Inte ovanligt. Jag inte bara känner mig tjockskallig (en lättare förkylning är ett faktum), jag är det också. :)
Dag 17: Heather Small – Proud
Dag 18: Adele – 21. Sen en timme väntan ihoprullad på en soffa i receptionen, med ögonmask och Anna Ternheim – Sings Sinatra. Inte nån sömn, men bara blunda och andas ger lite också. Sova på konstiga ställen kan man ju, den här soffan slog ju lätt x2000 2kl över två säten. :)
Dag 19: S.P.O.C.K – A S.P.O.C.K Odyssey.

Idag har jag kört kortison-ADHD på IKEA. Hål i plånboken och lägenheten blev full med paket som levererades ikväll. Japp, det är bra att jag ska gå på kortison ett tag till, för nu ska jag få lite ordning på detta också. ;)

Inte orkat lägga in i bloggen tydligen!

Music will save my soul.
Dag 7: Republica – Republica [Limited edition set] Nu ska det ösas på!
Dag 8: Third eye blind -Third eye blind
Dag 9: Gorillaz – Gorillaz
Dag 10: The Knife – The Knife. Mest Kino :)
Dag 11: Soundtrack – Strictly Ballroom. Dags att överraska!

Idag (fredag) och måndag har jag extrainsatt lov från behandlingen. Systemuppgraderingar.
Idag (nyss) ryckte jag i håret lite sådär som jag gjort sen behandlingen började, lite nyfiket, var och när ska det lossna? Well: adjöss förhoppning om nån typ av undercut, hello begynnande munkfrilla. Nej, jag kommer inte ens kunna komma undan med en mohikan den här gången. :P (den gången var det högst frivilligt dessutom)

Det här med håret är fan lite jobbigt. Jag som inte bryr mig så jättemycket om hur jag ser ut dagligdags… och nu stör det mig.
Sova på saken, göra nåt åt saken? Trimma eller härda ut. Fan vet just nu.

Jag funderade på utflykt imorrn. Nu känns det inte så troligt/roligt längre.

Music will save my soul. Dag 5: Universal Poplab – Uprising.

Lite sovmorgon idag, behandling kombinerat med läkarbesök.